Storebjörn Trampartass

"Jag är väl precis så mycket som jag är, varken mer eller mindre." sa Mycket förnärmat. "Skulle du vara mer än mig då, menar du?"

"Ja det ser du väl", svarade Storebjörn, "jag är ju som hundra av dig. Kanske tusen. Kanske ännu fler rent av, men fler än så kan jag inte säga, så det får vara."

 

Myran Mycket som var en rödmyra, rodnade inte av ilska, eller kanske gjorde hon det, men det kunde i så fall ingen riktigt avgöra. Men arg blev hon i alla fall, med all rätt kan man tänka. Här kom en sömnig björn, och sade åt henne att hon inte var mycket? Ja vem som helst hade väl rodnat, eller inte rodnat, av ilska.

 

"Hördu björn", sa Mycket, "du kanske är större än mig, men jag vet i alla fall att efter tusen kommer en miljon, så på det sättet är i alla fall jag mest, av oss två."

 

Storebjörn tänkte så det knakade. Han såg ju att han var mer än Mycket, men mycket av det han tänkte var också mindre än det Mycket tänkte. Så då tänkte hon ju mest helt enkelt, och det var ju mycket mer. 

 

"Jag ber om ursäkt. Jag kanske har fått om baktassen vad som är mycket och vad som är lite, helt enkelt. Kanske finns det mycket på många olika sätt", sa Storebjörn. 
Myran Mycket nickade. Det är nog så, sa hon. Jag heter Mycket, och jag kanske inte är mycket stor. Mycket liten däremot, det är också mycket, och inget att snorka över."

 

Storebjörn nickade. Hans huvud var fullt av sudd. Den här rödmyran pratade en hel del, och han som just vaknat.

"Så, hur mår du då", frågade Mycket, "har du sovit gott? Du har snarkat en hel del i alla fall, det är ett som är säkert."