Kapitel ett
Det var en gång, men inte för särskilt längesedan, (kanske rent av idag eller igår), en mycket stor och mycket djup skog. Den var fylld av mossa, slingrande stigar och mörka tjärnar. Ibland var den som en trollskog, mörk och tyst, och på andra platser varm, torr och solig, med gläntor och surrande insekter. Skogen hade tusen lukter, den doftade tall, björk och asp, blåbär, lingon och björnbär, fuktig mossa, varmt gräs, och kallt kallt vatten.
I skogen fanns det djur såklart, ett myller av dem. Långa korta, fluffiga, spetsiga, sticksiga, snabba, långsamma, slingrande, flygande, kurrande morrande, pipande, rytande djur. Ett av dessa djur var Storebjörn Trampartass.
Det ruskade och prasslade i ett buskage. Blommor och löv föll till marken i ett enda virrvarr, och en flock humlor som njutningsfullt smaskade på den godaste av nektar, fick missnöjt hummande flyga därifrån. Det brakade, knäckte, knakade och grymtade.
Men så plötsligt blev det tyst. Fågelmamman på grenen ovanför sträckte nyfiket på halsen för att se vad som försiggick.
Och så med ett BRAK! tumlade något stort och brunt genom buskarnas lövverk, med ett stort runt huvud, tjocka lurviga ben, och tassar större än vad de flesta kan föreställa sig.
Det är vår, och Storebjörn Trampartass har vaknat!
Med ett förnöjt morrande och grymtande gnuggde Storebjörn sig mot marken, vinterpälsen yrde och fågelmamman kilade förskräckt in i sitt bo. Vintern som varit så lugn och förnöjsam, men med en vaken Storebjörn visste hon att det var bäddat för trubbel.