Kapitel två
Storebjörn Trampartass sträckte långsamt ut sina fluffiga ramar. Det knakade, knäckte och knarrade om hans kropp som legat och sovit i så många månader. OOOOOAAAUUUHHH, gäspade han, och gnuggade sina grusiga ögon. Hans nos snusade i luften som var frisk och krispig, han kände dofterna av skogen, och av våren som alldeles säkert var på väg. Ja, annars hade han väl inte bemödat sig om att gå upp.
Det kliade plötsligt bakom hans högra öra. Rafs, rafs! rafsade Storebjörn med tassen... men kliandet fortsatte. RAFS, RAFS! rafsade han lite hårdare.
"Ursäkta, snälla, var försiktig.", hördes plötsligt en liten röst.
"VADFALLS! Sen när kan mitt högra öra prata?" utbrast Storebjörn, mycket förvirrad över den nya situationen han befann sig i.
"Åh, men jag är inget öra, inte alls. Jag är en myra, och mitt namn är Mycket."