Kapitel tre
En myra? Bakom örat? Som kallar sig Mycket? Storebjörn var perplex. Inte kunde han få syn på den lilla krabaten heller, han försökte förgäves få syn på sitt eget öra, men alla som försökt sig på detta konststycke, vet hur omöjlig den uppgiften är, och hur urbota löjlig man ser ut under processens gång.
"Kan du vara så vänlig att ställa dig så jag kan se dig?" brummade Storebjörn, lite irriterat kan man kanske tycka. Men vi får väl förlåta honom, han hade ju trots allt precis vaknat.
Myran Mycket tog ett djupt andetag, vilket kanske inte säger så mycket, med tanke på hur lite luft en myra kan dra in. Men tro mig när jag säger, att det var ett väldigt djupt andetag, rent myr-mässigt. Hon stålsatte sig, smög sedan på darrande ben fram bakom Storebjörns öra, och spatserade hela vägen fram till spetsen på hans nos. Rätt framför ögonen på honom stod hon nu, och han plirade pillemariskt mot henne.
"Du är ju inte alls särskilt mycket, du är ju knappt någonting alls." sa Storebjörn förvånat.